Men innan jag börjar måste jag berätta att det som hände drabbade

3 gårdar, 3 familjer och 3 hem. Och vi 3 familjer är väldigt tighta med varandra då alla familjer har barn och 2 av oss hästar. Gårdarna låg på rad och vi har alltid kallat oss för barnen i bullerbyn. Då vi också är 7 st barn. Lite komiskt faktiskt.

 

Vi och den ena gården är väldigt tigha pga av att de också har islandshästar och då har det blivit att man har genom alla år hjälpt varandra med allt som rör dom. Fodring, vatten, hagar, vacination  , skickat iväg ston på betäckning samtidigt så att fölisarna blir lika gamla , rider tilsammans osv eller bara pratar hästar. Ja ni fattar.

 

Med den andra familjen är min syster och deras äldsta dotter lika gamla och har gott i samma klass sen lekis och har varit bästavänner sen de va bebisar. Så de har i princip umgåtts varje dag sen de kunde prata och stå. Och på det sättet har vi alltid varit nära med den familjen. 

 

Vi alla 3 familjer gjorde nästan allt tillsammans , åker på semester tillsammans, grillar tillsammans på sommaren, har olika "fester" , myskvällar osv.

 

Det jag vill säga med detta är att genom denna tuffa tid har vi alltid haft varandra och har hjälpt och stöttat varandra. Vi har aldrig behövt vara ensamma. Och att nu skriva om det som hände 1 1/2 år senare är fortfarande svårt. 

 

Jag har levt här ute på den här gården sen jag var 2 år och jag har varit med om så mycket och har så mycket minnen härifrån och det som jag mest varit rädd över är att jag ska glömma bort allt. Hur allt såg ut , gården ,stallet,ladan mitt rum och allt jag upplevt på dessa platser.

 

 

Men tro de eller ej jag är trots sorgen efter allt ,och jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka det är jag glad att det hände. För jag har växt som person och man lär sig uppskatta det man har , vi hade tur den dagen. Alla förutom en av våra katter överlevde den dagen. Tanken att om branden hade hänt ett par timmar senare kunde några av oss ha varit döda just nu. Och det skulle jag och de andra aldrig ha klarat av. 

 

Vissa säger "oh men nu får du ju allting nytt" det är sant man får allt nytt och fint och visst nu uppskattar man det. Men helt ärligt så bryr man sig inte ett skit om alla nya grejjer man ska få. 

 

Dagen efter branden åkte vi för att köpa det viktigase, underkläder och lite basic grejjer och det var det värsta jag gjort i mitt liv. Tänk er att gå runt och är tvingad till att köpa saker för man har ingenting. Inget hus , inga kläder INGET. Den känslan är allt ifrån roligt. Ett par veckor senare skulle jag köpa nya ridkläder och mitt inne på hööks bryter jag fullständigt ihop och slänger ifrån mig grejerna och störtbölar. För allt jag ville ha var mina gamla  ridkläder. Av alla fina saker som fanns ville jag inte ha något av dom. Jag förväntar inte att ni ska förstå för jag tror ingen förutom de som själva upplevt det här förstår känslan.

 

Berätter mer i nästa del.